Matlagning.

Det här är en novell jag skrivit där jag utgått från en inköpslista. Min lärare samlar på dessa, och vi fick som uppgift att dra en lista, och sedan skapa en karaktär och en berättelse utifrån det här.

Han öppnar lappen igen. Måste vara säkert tionde gången nu. Han har fortfarande inte glömt något av det som står där, allt ligger i påsen som står strategiskt placerad på passagerarsätet. Har total uppsikt över alla varor. Handen som borde vara på ratten, [man ska alltid ha båda händerna på ratten, man ska alltid ha båda händerna på ratten] är istället nere i påsen för att verkligen försäkra sig om att alla varor är med. Spaghetti, lök, hushållspapper, filmjölk, ketchup. Allt ligger där i. En sista blick på lappen bara. En sista blick bara. Jodå, allt ligger där i. Fingrarna trummar på ratten, vänsterbenet har svårt att vara stilla.

Bilen kör lite för snabbt. Strax över hastighetsgränsen. Han är medveten om det, men bryr sig inte. Han vill bara komma hem nu. Han är väl medveten om att han är sen han är alltid sen och han är alltid väl medveten om det. Det kanske är det värsta. Medvetenheten. Han vill inte att hon ska behöva vänta. Alla har alltid fått vänta för mycket på honom. Fattas bara att han har glömt något nu. Kanske glömde han skriva upp något viktigt på listan. Kanske borde han ha kollat innan att han verkligen har buljong hemma, [det är sådant man alltid borde kolla innan, man borde alltid ha koll på sådant, det är sådant man inte ska ta för givet]. Han försöker gå igenom i huvudet hur det ser ut hemma i kylskåpet. Det tordes kunna ligga ett buljongpaket i dörren. Det borde ligga ett buljongpaket i dörren. Det gör det alla andra dagar. Säkerligen är det så att det är slut just idag. Han borde verkligen ha kollat det innan. [Åh, gud.]

Bilen svänger in på gårdsplanen. Han parkerar slarvigt, för det är så stressade människor gör. Han kommer banna sig själv för det senare. [Gräsmattan tål inte sådant, men man har ingen tid, man har bråttom, stressade människor parkerar slarvigt.] På sniskan. Snabbt ut ur bilen. Fötterna blir leriga. Runt på andra sidan, för att ta ur påsen. Fötterna blir ännu lerigare. Han tänker på gräsmattan som kommer gå sönder, men får syn på cykeln som står lutat mot husgaveln. [Åhnej, åhnej, åhnej.] Gräsmattan är redan bortglömd, han måste bara in i huset, han skulle ju vara i tid denna gången. Han borde verkligen ha vart i tid, och han borde verkligen inte vara så medveten om att han inte är i tid. Han krånglar fram nyckeln, men ser sen att det redan är upplåst. Nu stannar tiden. Det är alltid här tiden stannar. Han tar ett djupt andetag, och öppnar sedan dörren.

Det är varmt inomhus, det luktar sågspån och eld. Någon har tänt i pannan. [Hon måste ha tänt i pannan, jag borde inte vara såhär sen.] Värmen bildar en vägg precis innanför dörren. Luften blir tunn här ute i pannrummet, inget syre kvar. Han försöker ta djupa andetag för att lugna sig, men det går inget vidare bra. Luften är alldeles för tunn. Han sparkar av sig skorna och öppnar dörren in i huset. Luften blir bättre.

Hon står med ryggen mot honom. Mikron susar, han antar att hon har börjat tina köttfärsen. På bänken står burkar med tomatkross, en vitlök och förpackningen med köttbuljong. [Vilken tur, man hade buljong hemma, ibland oroar man sig i onödan]. Han kan andas ut.

”Jag började tina köttfärsen.”, säger hon utan att vända sig om.
”Vad bra. Jag har köpt lök och spaghetti, så nu har vi allt hemma.”

Han kommer av sig. Hon står kvar med ryggen mot honom. Sakerna man kan säga till en rygg känns inte som de är så många. Han vet inte om han borde be om ursäkt, det vore att erkänna att han är medveten om han är sen. [Kanske är det bättre om man inte låtsas om det.]

Han packar upp varorna på köksbordet, och hon vänder sig fortfarande inte om. På spisen står en kastrull med vatten i, hon står lutad över den.

”Har du satt på pastavattnet?”
”Mm.”

Han går fram till henne och lägger en hand på hennes axel, hon reagerar fortfarande inte. [Kanske borde man verkligen be om ursäkt.] Han vet inte, han har aldrig förstått hur sådant här går till.

”Jag trodde du hade tänkt anstränga dig den här gången.”, hon vänder sig äntligen om. Hon är blek. Han stirrar ner i marken, tar bor handen från hennes axel. Låter händer hänga livlöst längs kroppen.
”Jag tänkte på det. Jag försökte, du vet. Jag gjorde verkligen det. Jag ville komma i tid, jag försökte.”

Tystnad. Hon tittar på honom, men han tittar bort. Nu skäms han. Det gör han varje gång, det är klart han skäms. Han hoppas att hon ska se det. [Om hon kan se det så kanske hon kan förlåta lite.] Hon går bort till köksbordet och hämtar löken. Börjar skära upp den. Det är fortfarande tyst sånär som på mikrons susande. [Att köttfärs ska ta så lång tid att tina, det är något man borde lära sig.] Han tycks inte kunna lära sig sådant, men han försöker verkligen. Det är så svårt att visa bara.

”Jag vet att du tänkte på det. Du har tänkt på att komma i tid, du har tänkt på att bry dig, du har tänkt på att försöka finnas till. Du har tänkt på det i 23 år nu.”
”Jag försöker, tro mig, jag försöker verkligen.”, han kommer inte på något bättre att svara. Han tar upp händerna bakom nacken, och suckar. [Det borde inte vara såhär svårt, det borde inte vara så svårt, alla andra klarar det ju galant]. Han har svårt att förstå vad det är som skiljer honom från andra.

Han väcks ur tankarna av hennes telefon. Den ringer, hon svarar. Han lyssnar inte så noga på samtalet, det är kort, men han iakttar henne under tiden. Hon ler. Han vet inte vad han ska ta sig till. Hon avslutar samtalet och ser upp. Ser honom rakt i ögonen.

”Jag måste gå nu, du får äta själv.”
”Jag vet. Men jag försökte verkligen den här gången. Försökte verkligen göra rätt sak. Handla rätt saker, rätt mat. Jag försökte.”
”Jag vet väl det. Men jag har inte all tid i världen. Jag måste gå nu.”

Hon vänder sig om och går ut i pannrummet. Doften av eld och sågspån når honom ut i köket, och luften känns med ens svårare att få ned i lungorna. Hon snörar på sig skorna och går ut genom dörren. Han ser efter henne när hon cyklar iväg, ser hennes ryggtavla åka ifrån honom. Det är inte första gången, men det är kanske sista gången. Han vågar inte tänka på det mer än så. Han går in i köket igen, bort från fönstret. Han fortsätter med matlagningen. Öppnar burkarna med tomatkross och ska ta ut en buljongtärning. De finns ingen kvar. [Man borde kolla sådan innan man handlar, man borde ha lärt sig det nu, vissa saker borde man lära sig]. Han visste att något inte stämde, att något skulle gå fel.