Dödläge, jag lovar.

Jag ligger på gräsmattan. Utsträckt, en snabb magkänsla av att vara söndervittrad men ändå hel; världen är så stor och jag är så liten men jag hittar hem ändå. Daggen skapar små, små diamanter kring mig. Jag samlar ihop dem, och bygger små bon åt dem bakom mina nyckelben. Jag ska spara dem till bättre tider, jag ska hamstra; leva med dem och inte av dem. Det är en fin men livsavgörande skillnad.

Jag sitter i solskenet, i söderläge, fast nästan snarare i dödläge. Jag har inte rört på mig på timmar. Väggen mitt emot är till bredden fylld av diamanternas solkatter; som om jag vore under vatten. Dränkta solkatter, andnöd. Jag försöker släppa undervattenstankarna, komma upp över ytan. Jag är en ubåt och jag är en fisk, jag är för bra för att drunkna nu, jag lovar jag är mycket bättre än såhär. Överlevnadsinstinkten är alltid den starkaste, jag lovar mig själv att alltid överleva mig själv, det är värt det. Jag får huvudet ovan ytan igen, det var lätt värt det. Jag ska överleva mig själv, jag ska.