Ljudet fortplantar sig genom publikhavet, hoppar mellan kropparna, når dina öron. Det är sensommar, men luften är tung av regn, himlen kommer snart öppna sig. Bakom ryggen brusar ljudet från en annan spelning som når sitt slut, framför dig lyser scenen blå. Det gnisslar, knarrar; som om ljudvågorna skrapar mot axlar och huvuden. Det du hör är egentligen bara ljudvågornas friktion mot människorna. Du är lycklig.
Luften är fylld av tonårsångest, hårspray och snyftningar. Luften är kompakt. Första ackordet rör sig från scenen och når publikhavet. De rasar, allt rasar. Tårarna rasar från kinderna, gåshuden rasar från ryggraden till handlederna. Sedan når allt sitt urtillstånd. Konserten är en stor, elektrisk storm; ljuset är fluorescerande blått, himlen har för länge sedan öppnat sig och förebådat ett nytt Armageddon, men du vet att du lever. Det är en avslutningskonsert och det ligger i luften.
Klockan är 23.57. Shoreline ljuder ur högtalarna, ur varje strupe stöts ljud ut för att möta upp. Orden ’you die when you’re young’ kedjas samman och når dig. Gåshuden sprider sig från dina handleder och upp längs armarna, och ned över kroppen med ett frasande ljud du omöjligt kan höra, men som du ändå vet finns där. Tiden står still. Klockan kommer alltid vara 23.57, det kommer alltid vara 2008 och det kommer alltid vara åttonde augusti. 08.08.08.
Du vänder ryggen emot scenen och går hem. Ljudet från det första ackordet bor fortfarande kvar i bröstbenet, och du kommer alltid rysa när du spelar upp det för dig själv. I ditt bröstben kommer det alltid vara klockan tjugotre femtiosju, den åttonde i åttonde tvåtusenåtta, men du tänker bevisa att du inte dör när du är ung. Du dör inte när du är ung.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar