Allas kläder blir till glas utan att jag hinner lägga märke till det. Jag märker det först när krasandet når mina öron och det börjar dra kallt om lederna. Glaset är så tunt att det knappt ens brister. Förutom just där kropparna rör på sig brister inte glaset. Tunnheten ger ett glas av den sorten som tycks vara gjort av smält socker som stelnat och som sedan hettats upp nog att bli böjligt, som upphettat av kroppsvärme. Men där kropparna rör på sig brister glaset. Kropparna rör på sig vid alla leder, och där brister glaset. Det blir så kallt; det är vid lederna värmen genereras. När lederna kyls av blir det kallt. Jag låter kylan bli en hymn till alla ofödda barn. Alla aborterade foster blir små, små kaniner som alla icke-föräldrar bär med sig i sin fettvävnad, i sina minnesbrunnar. Minnet av alla aborterade foster kommer aldrig sina.