Obalans.

Obalans
De sitter mitt emot varandra i ett anonymt rum. Väggarna är vita och resten av inredningen går i all världens olika pastellfärger. Hon är klädd i vinröda kläder, hennes hår är långt och mörkt, hennes ögon stora. Han är pastellfärgad, urtvättad. Kläderna hans är gråa, ögonen ljusblå, håret ljust, som täckt av ett tunt lager damm. Han kunde likväl vara täckt av ett tunt lager damm, eller knappt existerat alls. Hon börjar prata.

”Mitt favoritminne av dig är från den där sommarnatten när det var gårdsfest i Majorna. Du kom fram till mig och sa att du hade Motown i blodet, jag svarade att jag har speglar i hela min skalle och om du bara pratar med mig i några minuter till så kommer jag ha lika mycket Motown i blodet som du. Jag sa till dig att stannar du här tillräckligt länge så kommer jag bli en avbild av dig, och jag tror det triggade ditt ego till max. Du höll mig inuti ditt synfält hela den kvällen, och till slut började jag känna Motown i mitt blod. Ju mörkare det blev i luften, desto mer brusade det bara Motown i mitt blod. Du kommer väl ihåg det? Den kvällen, menar jag. Det borde du göra, du var ju där, fast med dig vet man aldrig. Du är så selektiv i ditt minnande.”

Hon reser sig upp och börjar långsamt gå i cirklar kring mannen. Han fortsätter stirra framåt, som om vore han inte ens där. Ju närmare hon står honom, desto blekare tycks han. Ju närmare hon står honom, desto mer försvinner han in i omgivningen, bleknar bort.

”Det var inte första gången vi träffades, fast jag vet att du tror att det var det. Du har med tiden blivit så totalt uppslukad av att ha en underlydande att du inte längre tycks minnas tiden innan, och det gör dig till en dålig människa. Ditt ego kittlas mjukt och behagligt, och det syns på sättet du rör dig, du har behag och förnöjelse i dig, du kan omöjligt dölja det, jag ser igenom dig så fruktansvärt mycket mer än du tror. Du är alldeles för ytlig för att kunna dölja något. Jag förbannar dig för din ytlighet och för att du är så selektiv i ditt minnande, för att du inte minns vårt första möte. Jag vet att du såg mig den kvällen, det kommer du aldrig kunna få mig att tro att du inte gjorde.

Jag hoppas du förstår att jag förbannar dig, det är meningen att man ska minnas första gången man träffade någon. Det första intrycket av någon är det viktigaste, men om du inte minns första gången vi sågs så ebbar det ut i intet, blir till noll. Det uppstår en obalans i det intryck du fått av mig om man ställer det emot det intryck jag fått av dig. Mitt första minne av dig är från en helt annan sommarnatt. Det är ett minne som paradoxalt nog börjar med din långsamma död och det mörka ljus som bara finns under sommarnätterna. Jag kan numer nästan aldrig tänka på dig utan att se mörkret omkring dig. Du är det förflutna, och det förflutna är alltid ett monster.”

Mannen höjer långsamt sin blick emot kvinnan, men ändrar inte sitt ansiktsuttryck, hans ögon ter sig tomma. Kvinnan ter sig som opåverkad av mannens gest och fortsätter att vandra runt i cirklar. Hon börjar gå än långsammare, med mindre fokus. Mannen sänker ned sin blick igen, sänker den emot golvet och låter hakan hänga emot bröstet. Han sluter sina ögon.

”Du står lutad mot väggen till ett av våningshusen i centrum, du har en cigarett i handen och du har alldeles för mycket svart smink runt dina ögon, alldeles för lite sol i sinnet, du är alldeles för mycket 15 år, och har alldeles för lite grepp om din samtid. Jag ser dimman söka sig in genom din munhåla. Hur den hittar ett bo i din gom, fortsätter att krypa, kravla, dra sig längre ned i din kropp, naglar sig fast i dina lungor, och tvingar dig att sluta andas. Du hostar. Dimman bosätter sig där på heltid, tillåter dig att dö långsamt. Ingen klarar av syrebrist under en längre period, inte ens du, fastän du med din hybris tror att du skulle överleva allt. Du är ingen bra människa, hur kan du undgå att se det?”

Kvinnan suckar. Hon går fram till mannen och för långsamt ena handen över hans nacke och vidare genom hans hår. Smekningen är kärleksfull, men hennes blick är det inte. Han är blekare än tidigare, blek och bräcklig. Det ter sig som vore han genomskinlig. Hon ser ned på mannen, suckar igen, går tillbaks till sin ursprungsplats och sätter sig ned.

”Jag vet att du såg mig genom dimmorna den kvällen. Jag väntar fortfarande på att du ska erkänna det. Det är många år sedan du var 15, men du tycks fortfarande inget förstå. Jag har hört att människan ska bli vis med åldern, med tiden, men jag tror att du alltid varit den typen av människa som aldrig tillhört samtiden, och därför lever utanför den outtalade normen om att med ålder kommer vishet och lugn. Du är den sortens människa som är illegal i huvudet, men legal på jorden. Dina tankar är förgiftade och förstenade i tiden, men du är ändå styrd med järnhand ovanifrån. Du är ett offer för samhället. Du är den värsta sortens människa, men den bästa sortens vän. Vänner ställer upp för varandra, vänner lever upp till idealen, och det gör du. Du är del av maskineriet, du är för samhället och därför är du en bra vän. Men den dagen samhället slutar kuva dig kommer du bli den värsta sortens människa. En människa är den som låter sina tankar skina igenom. Med din ytlighet kommer det inte dröja länga förrän dina illegala tankar lyser igenom. Dina tankar är förgiftade, men du är ännu alldeles för kuvad för att leva ut tankarna. Du lever legalt i en legal värld, och väntar på att kuvandet ska nå sin ände. Du kommer en dag bli illegal, bara kuvandet tar slut, för det är den sortens människa du är. Det är kruxet; efter en bit in i varje relation slutar individen vara vän och blir människa. Någon gång på vägen kommer människan ta över vännen, någon gång kommer ett svek, ett snedsteg och ickerespekten. Det legala beteendet blir genomsyrat av den illegala tanken. Förr eller senare blir varje vän människa, varje legal varelse blir illegal. För dig är jag ännu en vän, men för mig är du inget mer än bara en människa. Den värsta sortens människa. Och det här är den allra vidrigaste sortens obalans. Fattar du inte att man inte får vara selektiv i sitt minnande? Man måste minnas allt, annars rubbar man balansen.”

Kvinnan tystnar, och stirrar ut i tomma luften. Mannens plats är tom, kvar finns bara tomma luften. Hon reser sig upp igen, går fram till mannens stol och drar med ett finger över sitsen. Kvar på stolen ligger ett tunt lager av damm, och efter kvinnans finger blir det ett streck i dammet. Kvinnan suckar igen, hon ser trött ut.