Om ett jullov

24/12 2009
Han är en bomb, det är så det är.
Vissa blir till bomber med åren.
Andra behöver inte ens år.

Man skapar hålrum när man lämnar.
Explosionshål.
Och det är väl det är det han ska göra.
Lämna.

Det finns så mycket absurditet kring döden,
speciellt om man ställer den bredvid julen.

Jag lyssnar på ABBA och tänker på döden,
det känns absurt lite på samma vis.
Och paradoxalt.
ABBA känns så odödliga,
han känns inte odödlig alls.

25/1 2010
Mina fingrar susar,
jag lägger händerna över öronen för att lyssna.
Det känns bättre då.
Det blir enklare att somna.

26/12 2009
Spenderar tid med katten,
fina katten.
Allergierna gör sig tydliga.
Men det är värt det.
Katten är fin.

27/12 2009
I mormors bibliotek.
Jag tror det är vad hon vill kalla det.
Det är lugnt här, tyst.
Hemma hos oss är det aldrig tyst,
trots att vi bara är fyra som bor där.
Hemma hos mormor är golvet blått.
Min mamma skyr allt som är blått,
och inte är hon lugn heller.
Lugnet finns kanske i det blåa golven.

Det sitter fåglar på väggen.
Och golvet är blått.
Jag tänker på bibeln, och arken.
Noaks ark. Fågeln kom över vattnet.
Vattnet var blått. Fågeln var vit.
Det är fåglarna på väggen också.

30/12 2009
På kvällarna känns det som om jag vet precis vad som behöver göras,
i morgon kommer jag ha glömt bort det.
I morgon känns det inte alls som om det där var vad jag behöver gör

1/1 2010
Allt glittrar;
snön under fötterna
himmeln
fyrverkerierna i färger jag aldrig sett innan

Bakom mig slår kyrkklockorna,
det är ett nytt årtionde och
jag lämnar halva mitt liv bakom mig.

4/1 2010
Snön packas hårt och vandras blank under dagarna,
när det är hemgång för mig om kvällarna är den hal och blank.
Jag tar sats, springer och glider på skorna en bra bit.
På sådant vis tar jag mig hemåt.
Det går snabbt.
På sådant vis borde alla ta sig hemåt.
Det är en form av frihet.

5/1 2010
Jag är korthårig numer.
Jag har klippt bort min skyddsbarriär.
Jag känner mig ganska naken,
och ganska modig.

7/1 2010
Jag stadsandas och åker spårvagn över bron.
Ur vattnet stiger stenmänniskor.
Jag kan se kungen, drottningen, alla barnen.
Stenmänniskor som skrider upp ur vattnet,
har sönder vattenytan.
Skrider långsamt genom isarna i solnedgången.
Sen förvandlas dem till trä.
Bitar av trä där båtarna ska förtöjas.
Jag stadsandas igen.

8/1 2010
Går på teater på stadsteatern.
Förvaret.
De pratar om snö, alla pratar om snö.
Jag tänker på snöns betydelse för människan,
symboliskt och på annat vis också.
Snön behövs säkert.

9/1 2010
Jag packar inte,
jag är ensam hemma.
Jag vill stanna här.

10/1 2010
Jag är inte klar med Göteborg.
Jag borde inte åka här ifrån.
Gud hjälper mig att bevisa det genom två försenade tåg,
och mitt bankkort som jag glömmer hemma i Vårgårda.