Sommarprat, en av de första fridhemsuppgifterna

Min farfar var min bästa vän när jag var liten, han var det allra bästa jag visste. Förmodligen så är min bild av honom och bilden av min relation till honom något fasansfullt glorifierad och förvriden, för det är ju sådant som hände för så längesedan, sådant jag har tänkt på i många år, en film jag spelat upp i mitt huvud hundratals gånger. Tankarna på min farfar är alltid kantade av skog. Hur vi går långa promenader i skogen, han, jag och blandrashunden Buster. Förmodligen var Buster min bästa vän också. Det var så det var, det var farfar, jag och Buster tillsammans i skogen.
Som barn var jag väldigt intensiv, väldigt pratsam och trampade väldigt lätt alla i närheten på nerverna efter en stund. Men med farfar fick jag alltid prata hur mycket jag ville, han lyssnade helst. Så det var nog egentligen mer såhär det var: farfar, jag, Buster och min småbarnsröst tillsammans i skogen på timlånga promenader. Promenaden var alltid den samma, förbi en rådjurskäke som låg på en sten, förbi ett älgkranium som låg långt inne i snårskogen, förbi en stor hög med bara vita, lite genomskinliga stenar, förbi min farbrors uråldriga brandbil han köpt på auktion för länge, länge sedan. Det var såhär min barndom var, i första hand. Farfar står alltid framför allt annat när jag tänker bakåt.
I mars 1997 dog min farfar av cancer. Jag kommer ihåg när mamma berättade det för mig. Jag satt inne i mina föräldrars sovrum och kollade på cartoon network på teven. Jag sitter i fotändan på sängen och håller i sängkarmen av mörkt trä, tapeterna är randiga i gult och rött och lite, lite grönt. Jag minns inte hur jag reagerade, mitt minne tar slut strax efter det att mamma kommer in i rummet. Förmodligen så har jag blockerat ut resten; för en sjuåring är inte världen mycket större än det man ser, och för mig så var farfar världens ände. Jag minns att jag grät på begravningen, men att det också var mest för att jag visste att det var så man skulle göra, det var så det gick till. Jag hade broderat en kudde som jag fått lägga i kistan, jag var helt övertygad om att farfar skulle få det bra i himlen, han var ju bäst i världen, klart han får det bra.
Jag har på senare år fått höra mycket om hur elak min farfar vart mot min pappa och hans bror under deras uppväxt. Så med tiden så har jag tvingats inse att min farfar kanske inte alltid var sådär som jag minns honom, han kanske inte alltid hade varit världens bästa. Samtidigt omringas jag också alltid av det faktum att det ju är mina minnen, och att jag borde få behålla dem precis som jag vill behålla dem. Alltid när jag jag tänker på min farfar kommer jag att tänka på det första kapitlet i Jonas Gardells Ett UFO gör entré där hela hans klass kaskadkräks korvstroganoff efter skollunchen och Gardell i slutet av kapitlet skriver: ”Det kanske inte var så det var, men det är så jag minns det. Jag vet att jag fabulerar mer och mer när jag berättar om mitt liv, och det blir bara värre, men jag måste få äga minnen, och allt jag berättar är äkta även om det inte alltid är sant. Alla måste har rätt att minnas.”
I mitt minne så lös solen hela min barndom, det var alltid sommar, gräset var alltid nyklippt, och farfar var alltid snäll och bäst i världen. Fastän det kanske inte var såhär det egentligen var, så är det så jag tänker minnas det.