Någon har hällt
gul färg över väggen
du försvinner in under
lakan färgen
lakan färgen
vita vita blommor
längs kanterna
knutna händer
vita vita blommor
och rosa
rosa hjärtan, på stjälkar
att krama sönder
klockan som stannar, och
tystnaden, de fallande dagarna
tystnaden som faller
och dagarna utanför fönstret
tunga händer, stora ögon
blå, blå, ljust jävla blå
så stora, men fortfarande
om jag väljer att skrika,
kan vi vända på det här då?
textilierna tar liv och växer
blir vägg, blir rum,
och försvinn
Sov nu Vanja,
jag vill att du ska sova nu
Och ögonen, de röda
bakom hennes
glasögon
Sov nu Vanja,
vi ses snart,
och en liten kropp
när tiden stannade
Och allt vita,
ur lungorna faller
mot servetter, mot händer
händerna händerna som rör
vid håret rör vi
sidan, lägg dig på sidan nu
andas
sov nu, Vanja
tomma rum
och röda
röda ögon
tomma rum och hälften borttappat
ner i havet
näckrosen bakom revbenen
har livnärt sig på minnen
och det är fortfarande borta
Spring nu, Vanja, spring
Jag vill att du springer nu,
du kan ju
snälla
Sov nu Vanja, sov,
jag vill
att du sover
Vi ses snart Vanja,
vi ses snart
stilla stilla
tiden stilla
sov nu, Vanja sov,
snälla sov
måndag 28 juni 2010
Hårlös:naken
Jag skar ut mina halsmandlar
la dem i en låda
gav dem till dig
och sa tack
sen gick jag
baklänges hemåt
jag bar porslin
i båda händerna
tänkte enbart
på att kasta
mot väggar:
dig
bygg fyra, och kasta igen
trampa på tallrikarna
tills det bara finns
mjöl under fötterna
tills fötterna blivit vita
tills mörkret faller
förbi fönstren
och lägger sig till rätta
vi går varv efter varv
fortfarande varv
genom trädgården
om nätterna:
drömmer om djurkyrkogården
med fötterna pälsklädda
det var du som hade börjat
med djurmönstrena:
täcken tak väggar golvet du
vi gick varv genom varv
genom trädgård
du drömde
om djurkyrkogården
om alla skeletten
om mjölet du kunde mala
om du ville
bära om halsen
du rakade av dig håret
klister, inte bara
runt fötterna
päls
inte bara i taket
vi fortsatte gå,
alla de där varven
bara fortsatte
mina händer, runt nacken
runt handelden
du, hårlös
på min rygg
jag började bära dig
jag ville inte släppa
jag bad dig
slappna av
la dem i en låda
gav dem till dig
och sa tack
sen gick jag
baklänges hemåt
jag bar porslin
i båda händerna
tänkte enbart
på att kasta
mot väggar:
dig
bygg fyra, och kasta igen
trampa på tallrikarna
tills det bara finns
mjöl under fötterna
tills fötterna blivit vita
tills mörkret faller
förbi fönstren
och lägger sig till rätta
vi går varv efter varv
fortfarande varv
genom trädgården
om nätterna:
drömmer om djurkyrkogården
med fötterna pälsklädda
det var du som hade börjat
med djurmönstrena:
täcken tak väggar golvet du
vi gick varv genom varv
genom trädgård
du drömde
om djurkyrkogården
om alla skeletten
om mjölet du kunde mala
om du ville
bära om halsen
du rakade av dig håret
klister, inte bara
runt fötterna
päls
inte bara i taket
vi fortsatte gå,
alla de där varven
bara fortsatte
mina händer, runt nacken
runt handelden
du, hårlös
på min rygg
jag började bära dig
jag ville inte släppa
jag bad dig
slappna av
söndag 13 juni 2010
Patologen, ur en diktsvit om Josef Mengele
Vem du är: 98288
Var du är: Patologen obduktionscentra
Vad du är: homosexuell, död
Vad du har varit: son, bror, lekkamrat, solbränd och fräknig, fnittrig, upplyst, nedstämd, förälskad, älskad, åtrådd, trånande, fåordig, mörkhårig, lång, graciös, brunögd, fastspänd, hungrig, andnödd, utmärglad, skallig, knotig, ensam, uttömd, uppfläkt, sönderbränd.
Om ett jullov
24/12 2009
Han är en bomb, det är så det är.
Vissa blir till bomber med åren.
Andra behöver inte ens år.
Man skapar hålrum när man lämnar.
Explosionshål.
Och det är väl det är det han ska göra.
Lämna.
Det finns så mycket absurditet kring döden,
speciellt om man ställer den bredvid julen.
Jag lyssnar på ABBA och tänker på döden,
det känns absurt lite på samma vis.
Och paradoxalt.
ABBA känns så odödliga,
han känns inte odödlig alls.
25/1 2010
Mina fingrar susar,
jag lägger händerna över öronen för att lyssna.
Det känns bättre då.
Det blir enklare att somna.
26/12 2009
Spenderar tid med katten,
fina katten.
Allergierna gör sig tydliga.
Men det är värt det.
Katten är fin.
27/12 2009
I mormors bibliotek.
Jag tror det är vad hon vill kalla det.
Det är lugnt här, tyst.
Hemma hos oss är det aldrig tyst,
trots att vi bara är fyra som bor där.
Hemma hos mormor är golvet blått.
Min mamma skyr allt som är blått,
och inte är hon lugn heller.
Lugnet finns kanske i det blåa golven.
Det sitter fåglar på väggen.
Och golvet är blått.
Jag tänker på bibeln, och arken.
Noaks ark. Fågeln kom över vattnet.
Vattnet var blått. Fågeln var vit.
Det är fåglarna på väggen också.
30/12 2009
På kvällarna känns det som om jag vet precis vad som behöver göras,
i morgon kommer jag ha glömt bort det.
I morgon känns det inte alls som om det där var vad jag behöver gör
1/1 2010
Allt glittrar;
snön under fötterna
himmeln
fyrverkerierna i färger jag aldrig sett innan
Bakom mig slår kyrkklockorna,
det är ett nytt årtionde och
jag lämnar halva mitt liv bakom mig.
4/1 2010
Snön packas hårt och vandras blank under dagarna,
när det är hemgång för mig om kvällarna är den hal och blank.
Jag tar sats, springer och glider på skorna en bra bit.
På sådant vis tar jag mig hemåt.
Det går snabbt.
På sådant vis borde alla ta sig hemåt.
Det är en form av frihet.
5/1 2010
Jag är korthårig numer.
Jag har klippt bort min skyddsbarriär.
Jag känner mig ganska naken,
och ganska modig.
7/1 2010
Jag stadsandas och åker spårvagn över bron.
Ur vattnet stiger stenmänniskor.
Jag kan se kungen, drottningen, alla barnen.
Stenmänniskor som skrider upp ur vattnet,
har sönder vattenytan.
Skrider långsamt genom isarna i solnedgången.
Sen förvandlas dem till trä.
Bitar av trä där båtarna ska förtöjas.
Jag stadsandas igen.
Han är en bomb, det är så det är.
Vissa blir till bomber med åren.
Andra behöver inte ens år.
Man skapar hålrum när man lämnar.
Explosionshål.
Och det är väl det är det han ska göra.
Lämna.
Det finns så mycket absurditet kring döden,
speciellt om man ställer den bredvid julen.
Jag lyssnar på ABBA och tänker på döden,
det känns absurt lite på samma vis.
Och paradoxalt.
ABBA känns så odödliga,
han känns inte odödlig alls.
25/1 2010
Mina fingrar susar,
jag lägger händerna över öronen för att lyssna.
Det känns bättre då.
Det blir enklare att somna.
26/12 2009
Spenderar tid med katten,
fina katten.
Allergierna gör sig tydliga.
Men det är värt det.
Katten är fin.
27/12 2009
I mormors bibliotek.
Jag tror det är vad hon vill kalla det.
Det är lugnt här, tyst.
Hemma hos oss är det aldrig tyst,
trots att vi bara är fyra som bor där.
Hemma hos mormor är golvet blått.
Min mamma skyr allt som är blått,
och inte är hon lugn heller.
Lugnet finns kanske i det blåa golven.
Det sitter fåglar på väggen.
Och golvet är blått.
Jag tänker på bibeln, och arken.
Noaks ark. Fågeln kom över vattnet.
Vattnet var blått. Fågeln var vit.
Det är fåglarna på väggen också.
30/12 2009
På kvällarna känns det som om jag vet precis vad som behöver göras,
i morgon kommer jag ha glömt bort det.
I morgon känns det inte alls som om det där var vad jag behöver gör
1/1 2010
Allt glittrar;
snön under fötterna
himmeln
fyrverkerierna i färger jag aldrig sett innan
Bakom mig slår kyrkklockorna,
det är ett nytt årtionde och
jag lämnar halva mitt liv bakom mig.
4/1 2010
Snön packas hårt och vandras blank under dagarna,
när det är hemgång för mig om kvällarna är den hal och blank.
Jag tar sats, springer och glider på skorna en bra bit.
På sådant vis tar jag mig hemåt.
Det går snabbt.
På sådant vis borde alla ta sig hemåt.
Det är en form av frihet.
5/1 2010
Jag är korthårig numer.
Jag har klippt bort min skyddsbarriär.
Jag känner mig ganska naken,
och ganska modig.
7/1 2010
Jag stadsandas och åker spårvagn över bron.
Ur vattnet stiger stenmänniskor.
Jag kan se kungen, drottningen, alla barnen.
Stenmänniskor som skrider upp ur vattnet,
har sönder vattenytan.
Skrider långsamt genom isarna i solnedgången.
Sen förvandlas dem till trä.
Bitar av trä där båtarna ska förtöjas.
Jag stadsandas igen.
8/1 2010
Går på teater på stadsteatern.
Förvaret.
De pratar om snö, alla pratar om snö.
Jag tänker på snöns betydelse för människan,
symboliskt och på annat vis också.
Snön behövs säkert.
9/1 2010
Jag packar inte,
jag är ensam hemma.
Jag vill stanna här.
10/1 2010
Jag är inte klar med Göteborg.
Jag borde inte åka här ifrån.
Gud hjälper mig att bevisa det genom två försenade tåg,
och mitt bankkort som jag glömmer hemma i Vårgårda.
Går på teater på stadsteatern.
Förvaret.
De pratar om snö, alla pratar om snö.
Jag tänker på snöns betydelse för människan,
symboliskt och på annat vis också.
Snön behövs säkert.
9/1 2010
Jag packar inte,
jag är ensam hemma.
Jag vill stanna här.
10/1 2010
Jag är inte klar med Göteborg.
Jag borde inte åka här ifrån.
Gud hjälper mig att bevisa det genom två försenade tåg,
och mitt bankkort som jag glömmer hemma i Vårgårda.
Sommarprat, en av de första fridhemsuppgifterna
Min farfar var min bästa vän när jag var liten, han var det allra bästa jag visste. Förmodligen så är min bild av honom och bilden av min relation till honom något fasansfullt glorifierad och förvriden, för det är ju sådant som hände för så längesedan, sådant jag har tänkt på i många år, en film jag spelat upp i mitt huvud hundratals gånger. Tankarna på min farfar är alltid kantade av skog. Hur vi går långa promenader i skogen, han, jag och blandrashunden Buster. Förmodligen var Buster min bästa vän också. Det var så det var, det var farfar, jag och Buster tillsammans i skogen.
Som barn var jag väldigt intensiv, väldigt pratsam och trampade väldigt lätt alla i närheten på nerverna efter en stund. Men med farfar fick jag alltid prata hur mycket jag ville, han lyssnade helst. Så det var nog egentligen mer såhär det var: farfar, jag, Buster och min småbarnsröst tillsammans i skogen på timlånga promenader. Promenaden var alltid den samma, förbi en rådjurskäke som låg på en sten, förbi ett älgkranium som låg långt inne i snårskogen, förbi en stor hög med bara vita, lite genomskinliga stenar, förbi min farbrors uråldriga brandbil han köpt på auktion för länge, länge sedan. Det var såhär min barndom var, i första hand. Farfar står alltid framför allt annat när jag tänker bakåt.
I mars 1997 dog min farfar av cancer. Jag kommer ihåg när mamma berättade det för mig. Jag satt inne i mina föräldrars sovrum och kollade på cartoon network på teven. Jag sitter i fotändan på sängen och håller i sängkarmen av mörkt trä, tapeterna är randiga i gult och rött och lite, lite grönt. Jag minns inte hur jag reagerade, mitt minne tar slut strax efter det att mamma kommer in i rummet. Förmodligen så har jag blockerat ut resten; för en sjuåring är inte världen mycket större än det man ser, och för mig så var farfar världens ände. Jag minns att jag grät på begravningen, men att det också var mest för att jag visste att det var så man skulle göra, det var så det gick till. Jag hade broderat en kudde som jag fått lägga i kistan, jag var helt övertygad om att farfar skulle få det bra i himlen, han var ju bäst i världen, klart han får det bra.
Jag har på senare år fått höra mycket om hur elak min farfar vart mot min pappa och hans bror under deras uppväxt. Så med tiden så har jag tvingats inse att min farfar kanske inte alltid var sådär som jag minns honom, han kanske inte alltid hade varit världens bästa. Samtidigt omringas jag också alltid av det faktum att det ju är mina minnen, och att jag borde få behålla dem precis som jag vill behålla dem. Alltid när jag jag tänker på min farfar kommer jag att tänka på det första kapitlet i Jonas Gardells Ett UFO gör entré där hela hans klass kaskadkräks korvstroganoff efter skollunchen och Gardell i slutet av kapitlet skriver: ”Det kanske inte var så det var, men det är så jag minns det. Jag vet att jag fabulerar mer och mer när jag berättar om mitt liv, och det blir bara värre, men jag måste få äga minnen, och allt jag berättar är äkta även om det inte alltid är sant. Alla måste har rätt att minnas.”
I mitt minne så lös solen hela min barndom, det var alltid sommar, gräset var alltid nyklippt, och farfar var alltid snäll och bäst i världen. Fastän det kanske inte var såhär det egentligen var, så är det så jag tänker minnas det.
Som barn var jag väldigt intensiv, väldigt pratsam och trampade väldigt lätt alla i närheten på nerverna efter en stund. Men med farfar fick jag alltid prata hur mycket jag ville, han lyssnade helst. Så det var nog egentligen mer såhär det var: farfar, jag, Buster och min småbarnsröst tillsammans i skogen på timlånga promenader. Promenaden var alltid den samma, förbi en rådjurskäke som låg på en sten, förbi ett älgkranium som låg långt inne i snårskogen, förbi en stor hög med bara vita, lite genomskinliga stenar, förbi min farbrors uråldriga brandbil han köpt på auktion för länge, länge sedan. Det var såhär min barndom var, i första hand. Farfar står alltid framför allt annat när jag tänker bakåt.
I mars 1997 dog min farfar av cancer. Jag kommer ihåg när mamma berättade det för mig. Jag satt inne i mina föräldrars sovrum och kollade på cartoon network på teven. Jag sitter i fotändan på sängen och håller i sängkarmen av mörkt trä, tapeterna är randiga i gult och rött och lite, lite grönt. Jag minns inte hur jag reagerade, mitt minne tar slut strax efter det att mamma kommer in i rummet. Förmodligen så har jag blockerat ut resten; för en sjuåring är inte världen mycket större än det man ser, och för mig så var farfar världens ände. Jag minns att jag grät på begravningen, men att det också var mest för att jag visste att det var så man skulle göra, det var så det gick till. Jag hade broderat en kudde som jag fått lägga i kistan, jag var helt övertygad om att farfar skulle få det bra i himlen, han var ju bäst i världen, klart han får det bra.
Jag har på senare år fått höra mycket om hur elak min farfar vart mot min pappa och hans bror under deras uppväxt. Så med tiden så har jag tvingats inse att min farfar kanske inte alltid var sådär som jag minns honom, han kanske inte alltid hade varit världens bästa. Samtidigt omringas jag också alltid av det faktum att det ju är mina minnen, och att jag borde få behålla dem precis som jag vill behålla dem. Alltid när jag jag tänker på min farfar kommer jag att tänka på det första kapitlet i Jonas Gardells Ett UFO gör entré där hela hans klass kaskadkräks korvstroganoff efter skollunchen och Gardell i slutet av kapitlet skriver: ”Det kanske inte var så det var, men det är så jag minns det. Jag vet att jag fabulerar mer och mer när jag berättar om mitt liv, och det blir bara värre, men jag måste få äga minnen, och allt jag berättar är äkta även om det inte alltid är sant. Alla måste har rätt att minnas.”
I mitt minne så lös solen hela min barndom, det var alltid sommar, gräset var alltid nyklippt, och farfar var alltid snäll och bäst i världen. Fastän det kanske inte var såhär det egentligen var, så är det så jag tänker minnas det.
Pappersmänniskor
Han bestämde sig för att gå framåt. Han bestämde sig för att resan var målen, och sen började han vandra. I höger hand bar han resväskan. En sådan av den otympligare sorten. I magen klumpar av näring. Det var i magen det skulle börja, sen skulle det långsamt komma ut och fram. Ett snöre från magen, till vägen och sedan framåt. Det är så det börjar. Med fotriktiga skor. Det är en annan början. Det är skorna, väskan och kroppen. Det man behöver. Och annars klarar man sig. I väskan har man nödvändigheter, pengar och nöjen. I pengarna har man nödvändigheter och nöjen. Sin kropp kan man sälja, för nödvändigheter och för nöjen. Man kan göra det till ett nöje om det är vad som krävs.
Han var en av de där unga männen som valde att tatuera in tårar i ögonvrån, för att hedra alla franska lastbilschaufförer som tidigare banat väg för dem. Det var ett första steg till att placera fötterna på marken. Man kan gå framåt i all evig tid, men till slut kommer man vandra i sina egna fotspår. Då kan man vet att det är över, eller så ignorerar man det. Det är bara en fråga om huruvida man är en optimist eller inte. Optimisten hade fortsatt vandra. Till en början vandrar man i andras fotspår, det är en start likväl som skorna. När man når sig själv når man slutet. Det är inte en metafor för livet, det är bara sanningen. Det finns få idéer värda att slutföra en andra gång. Andra kan man plagiera, men när man börjar plagiera sig själv, då vet man att man borde ta en paus, röka en cigarett, sätta sig i solen och vänta på bättre tider. Men det är ingen idé att gå händelserna i förväg. Han tog på sig skorna, började vandra, och till en början hade han en resväska i högerhanden.
Under sin vandring kom han att stöta på många av kulissmänniskorna. De där dammiga, gamla stofilerna som bor i kulisstäderna som finns längs alla vägar. Tunna, platta själar i pappkartonger. Genomskinliga själar bakom tunna väggar av gips och plywood. Det var något visst med kulisstäderna. Som kåkstäder för de fattiga till sinnet. En hemvist för alla tomma människor . De som nöjde sig med dammiga golvlister och gråtunga fotsulor. Det är något dammigt med kulisstäderna. Han passerar dem mest. Någon enstaka gånger går han in i dem, vandrar längs huvudgatan. Låter sina nötta skor absorbera deras olyckliga vägdamm. Det är något att bära med sig hem, något att visa de andra. Man vandrar för de andra. Han gör det.
Ibland är det solnedgång. Längs vägarna. Det märks tydligast vid fälten, och fälten är många. De går inte att undvika, och det skulle inte tjäna något till. Mellan kulisstäderna finns fälten. Som en länk mellan städerna. Om någon sår blommor vid den ena stadens gräns har blommorna snart tagit fäste och dragit vidare till nästkommande stad. Det är ett sätt att kommunicera städerna emellan. Han går ibland långsamt bara för att vandra med blommorna och se hur de tar sig fram. Fälten går ofta unisont i en färg. Varje stad har facit, och vet vad färgen betyder. Han har inte listat ut det ännu, men han vet att kommer blåklint någon gång från en stad till en annan så blir snart den mottagande staden orolig och stissig. De blå blommorna måste orda om något oroande. Han orkar inte bry sig, men han absorberar. Det är det man gör när man vandrar. Hittills har han inte vågat vandra över fälten. Vägarna går inte alltid rakt fram. Då måste man ta till andra medel. Då går man över fälten. Så snart blir det väl fälten.
När skorna är uttöjda, och uttömda på steg går man barfota. När skorna är slut har han redan slutat bära på väskan. Det han har kvar är sin kropp, han vandrar barfota nu. Han vandrar barfota, och han är den köttigaste människan i närheten. Kulissmänniskorna tynar långsamt bort mer och mer för vart nytt regn. Han blir starkare för var dag
Han var en av de där unga männen som valde att tatuera in tårar i ögonvrån, för att hedra alla franska lastbilschaufförer som tidigare banat väg för dem. Det var ett första steg till att placera fötterna på marken. Man kan gå framåt i all evig tid, men till slut kommer man vandra i sina egna fotspår. Då kan man vet att det är över, eller så ignorerar man det. Det är bara en fråga om huruvida man är en optimist eller inte. Optimisten hade fortsatt vandra. Till en början vandrar man i andras fotspår, det är en start likväl som skorna. När man når sig själv når man slutet. Det är inte en metafor för livet, det är bara sanningen. Det finns få idéer värda att slutföra en andra gång. Andra kan man plagiera, men när man börjar plagiera sig själv, då vet man att man borde ta en paus, röka en cigarett, sätta sig i solen och vänta på bättre tider. Men det är ingen idé att gå händelserna i förväg. Han tog på sig skorna, började vandra, och till en början hade han en resväska i högerhanden.
Under sin vandring kom han att stöta på många av kulissmänniskorna. De där dammiga, gamla stofilerna som bor i kulisstäderna som finns längs alla vägar. Tunna, platta själar i pappkartonger. Genomskinliga själar bakom tunna väggar av gips och plywood. Det var något visst med kulisstäderna. Som kåkstäder för de fattiga till sinnet. En hemvist för alla tomma människor . De som nöjde sig med dammiga golvlister och gråtunga fotsulor. Det är något dammigt med kulisstäderna. Han passerar dem mest. Någon enstaka gånger går han in i dem, vandrar längs huvudgatan. Låter sina nötta skor absorbera deras olyckliga vägdamm. Det är något att bära med sig hem, något att visa de andra. Man vandrar för de andra. Han gör det.
Ibland är det solnedgång. Längs vägarna. Det märks tydligast vid fälten, och fälten är många. De går inte att undvika, och det skulle inte tjäna något till. Mellan kulisstäderna finns fälten. Som en länk mellan städerna. Om någon sår blommor vid den ena stadens gräns har blommorna snart tagit fäste och dragit vidare till nästkommande stad. Det är ett sätt att kommunicera städerna emellan. Han går ibland långsamt bara för att vandra med blommorna och se hur de tar sig fram. Fälten går ofta unisont i en färg. Varje stad har facit, och vet vad färgen betyder. Han har inte listat ut det ännu, men han vet att kommer blåklint någon gång från en stad till en annan så blir snart den mottagande staden orolig och stissig. De blå blommorna måste orda om något oroande. Han orkar inte bry sig, men han absorberar. Det är det man gör när man vandrar. Hittills har han inte vågat vandra över fälten. Vägarna går inte alltid rakt fram. Då måste man ta till andra medel. Då går man över fälten. Så snart blir det väl fälten.
När skorna är uttöjda, och uttömda på steg går man barfota. När skorna är slut har han redan slutat bära på väskan. Det han har kvar är sin kropp, han vandrar barfota nu. Han vandrar barfota, och han är den köttigaste människan i närheten. Kulissmänniskorna tynar långsamt bort mer och mer för vart nytt regn. Han blir starkare för var dag
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)