Pappersmänniskor

Han bestämde sig för att gå framåt. Han bestämde sig för att resan var målen, och sen började han vandra. I höger hand bar han resväskan. En sådan av den otympligare sorten. I magen klumpar av näring. Det var i magen det skulle börja, sen skulle det långsamt komma ut och fram. Ett snöre från magen, till vägen och sedan framåt. Det är så det börjar. Med fotriktiga skor. Det är en annan början. Det är skorna, väskan och kroppen. Det man behöver. Och annars klarar man sig. I väskan har man nödvändigheter, pengar och nöjen. I pengarna har man nödvändigheter och nöjen. Sin kropp kan man sälja, för nödvändigheter och för nöjen. Man kan göra det till ett nöje om det är vad som krävs.

Han var en av de där unga männen som valde att tatuera in tårar i ögonvrån, för att hedra alla franska lastbilschaufförer som tidigare banat väg för dem. Det var ett första steg till att placera fötterna på marken. Man kan gå framåt i all evig tid, men till slut kommer man vandra i sina egna fotspår. Då kan man vet att det är över, eller så ignorerar man det. Det är bara en fråga om huruvida man är en optimist eller inte. Optimisten hade fortsatt vandra. Till en början vandrar man i andras fotspår, det är en start likväl som skorna. När man når sig själv når man slutet. Det är inte en metafor för livet, det är bara sanningen. Det finns få idéer värda att slutföra en andra gång. Andra kan man plagiera, men när man börjar plagiera sig själv, då vet man att man borde ta en paus, röka en cigarett, sätta sig i solen och vänta på bättre tider. Men det är ingen idé att gå händelserna i förväg. Han tog på sig skorna, började vandra, och till en början hade han en resväska i högerhanden.

Under sin vandring kom han att stöta på många av kulissmänniskorna. De där dammiga, gamla stofilerna som bor i kulisstäderna som finns längs alla vägar. Tunna, platta själar i pappkartonger. Genomskinliga själar bakom tunna väggar av gips och plywood. Det var något visst med kulisstäderna. Som kåkstäder för de fattiga till sinnet. En hemvist för alla tomma människor . De som nöjde sig med dammiga golvlister och gråtunga fotsulor. Det är något dammigt med kulisstäderna. Han passerar dem mest. Någon enstaka gånger går han in i dem, vandrar längs huvudgatan. Låter sina nötta skor absorbera deras olyckliga vägdamm. Det är något att bära med sig hem, något att visa de andra. Man vandrar för de andra. Han gör det.

Ibland är det solnedgång. Längs vägarna. Det märks tydligast vid fälten, och fälten är många. De går inte att undvika, och det skulle inte tjäna något till. Mellan kulisstäderna finns fälten. Som en länk mellan städerna. Om någon sår blommor vid den ena stadens gräns har blommorna snart tagit fäste och dragit vidare till nästkommande stad. Det är ett sätt att kommunicera städerna emellan. Han går ibland långsamt bara för att vandra med blommorna och se hur de tar sig fram. Fälten går ofta unisont i en färg. Varje stad har facit, och vet vad färgen betyder. Han har inte listat ut det ännu, men han vet att kommer blåklint någon gång från en stad till en annan så blir snart den mottagande staden orolig och stissig. De blå blommorna måste orda om något oroande. Han orkar inte bry sig, men han absorberar. Det är det man gör när man vandrar. Hittills har han inte vågat vandra över fälten. Vägarna går inte alltid rakt fram. Då måste man ta till andra medel. Då går man över fälten. Så snart blir det väl fälten.

När skorna är uttöjda, och uttömda på steg går man barfota. När skorna är slut har han redan slutat bära på väskan. Det han har kvar är sin kropp, han vandrar barfota nu. Han vandrar barfota, och han är den köttigaste människan i närheten. Kulissmänniskorna tynar långsamt bort mer och mer för vart nytt regn. Han blir starkare för var dag